Mycket har hänt sedan jag skrev här senast. En stor sak som har hänt är att "vi" har tagit över en restaurang i kongsvinger. Eller egentligen är det väl pappa men restaurangen är som min egna, vilket är väldigt häftigt. Många timmars jobb ligger bakom, men vilken känsla det var att få öppna dörrarna för första gången. Det som jag bara kunde drömma om är nu verklighet. Så har ni vägarna förbi så tycker jag att ni ska gå in på Castrum Spiseri och äta en bit mat. Dock finns det en sak som gör mig väldigt ledsen, och det är att inte mamma får vara med. Det gör dagarna så tunga och långa. Jag bara drömmer om att hon ska vänta på mig hemma så att jag kan få visa henne en massa bilder. Jag vill höra vad hon tycker, jag vill veta om hon har några idéer och jag vill att hon ska säga att hon är glad. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger till mig själv att " mamma är en ängel nu och jag måste lära mig hantera alla känslor". Jag tror att jag är rädd för att glömma. Glömma bort hur hon lät,  hur hon såg ut och vad hon brukade säga till mig. Men samtidigt vill jag glömma. Jag vill inte glömma något av det jag skrev i meningarna innan men jag vill glömma bort allt det dåliga. Framför allt vill jag glömma alla otäcka bilder från när jag kom hem från jobbet, fram till sista dagen på sjukhuset. Det var så fruktansvärt. Jag vet inte riktgit vart jag ska göra av alla tankar och alla frågor som finns runt allt som hände. Men det är väl bara att bita ihop och hoppas att dom försvinner någon gång.

Jag har och också fått en idé om att jag på något sätt vill hedra minnet av mamma lite mer. Jag vill göra något som jag vet att hon skulle bli stolt över. Är det någon av er som läser detta som har någon idé så får ni gärna skriva. Allt är välkommet.

Nu blev detta ett väldigt flummigt inlägg men det var skönt att få skriva av sig lite.