Idag har det verkligen inte varit min dag. Tänk att två namn tillsammans på en liten sten kan framkalla så starka känslor, och så stor saknad att det känns som att hela världen bara rasar.

Idag , 3 månader sedan mamma lämnade mig var första gången jag såg gravstenen med hennes namn på, och det gjorde ont i hjärtat. Allt blev så ofantligt mycket tydligare och ingenting ville fungera för mig idag. Tårarna började rinna på förmiddagen och dom rinner än. Jobbet var bara att glömma. Jag orkade inte. Mina tankar var och är fortfarande hos mamma. Det är tomt, tyst, ensamt, läskigt och förvirrande. Men jag tänker ändå att det är okej. Okej att få känna och vara ledsen. Okej att få bryta ihop och komma igen. För det tänker jag göra. Jag har bestämt mig för att jag en dag ska kunna stå högst upp på stegen och se ner över alla pinnar jag har orkat klättrat upp för. Den dagen är ännu långt borta men jag gör allt för att mamma ska få vara stolt. Så länge jag har vänner som jag kan lita på så ska inte mycket kunna gå fel. All kärlek till er <3

   Mamma var sjuk under en ganska lång tid. Egentligen var hon sjuk i åtminstånnde 14 år av mina 20. Till en början var det psyket som spökade,  och det slutade till sist i psykos och tvångsinläggning. Men när jag började 7:an så hände något med hennes kropp. Det var precis som att hjärnan ville en sak men kroppen en helt annan. Hon ramlade titt som tätt och blev allt sämre och sämre. Efter många om och men så gick hon till slut till sjukhuset. Många undersökningar gjordes innan hon fick diagnosen MS. Vad MS är och vad det står för tänker jag inte gå in så mycket på, det finns google och andra faktasidor som beskriver det så bra ändå. Men det jag kan säga är att det är en nervsjukdom som bryter ner kroppen. Hur hårt den drabbar en person är väldigt individuellt men på mamma tog den hårt. Väldigt hårt. Inga mediciner hjälpte och när jag började 9:an var hon helt sängbunden. Det var en otroligt jobbig period, och jag tror att ovissheten var värst. Jag visste inte vad som kunde hända eller hur sjukdomen skulle utveckla sig. Det visste ingen. I början på 2:a året av gymnasiet kunde inte mamma göra någonting själv längre. Inte äta, inte dricka, och inte hålla i något. Det gjorde så ont att se. Det som fick mig att va stark just då var mammas otroliga livsvilja och kämparglöd. Hon sa alltid att " det spelar ingen roll hur sjuk jag är, bara jag får leva." Det fick mig att inse vilken kämpe hon var. Om hon fortfarande kunde se ljust på livet så kunde jag det också. Det fanns absolut ingen anledning till att gnälla. Men även om jag försökte hålla humöret uppe så tog till sist oron över mamma över, och sista året på gymnasiet blev till det största helvetet. Mamma kunde knappt prata längre och hon fick mer och mer ont. Sjukdomen bröt ner hennes kropp totat och hon rasade i vikt, samtidigt som jag gick upp tack vare att jag blev väldigt deprimerad. Dagarna var tunga och allt var bara ett stort svart hål. Hela tiden var mina tankar hos mamma. Jag var orolig för henne 24 timmar om dygnet och jag var så rädd för att det skulle hända henne något. Trots att hon var så svårt sjuk i sin MS så var det inte det som tog hennes liv. Ca en vecka innan hon fick sina vingar så fick hon ett hjärtstillestånd.

Jag hade precis slutat jobbet och var på väg in genom porten när jag möttes av hemtjänsten som kom springades och två ambulanser med blåljusen på. Väl inne ser jag mamma ligga i sängen vit och livlös. Där brast allt. Jag kände på mig redan då att det inte skulle gå vägen. Fem dagar av total smärta och chock var det som väntade innan det var över. För hur det än är så lever ändå en liten gnutta hopp kvar. Dock hjälpte inte det den här gången. Mamma orkade inte mer helt enkelt. Varför hon fick hjärtstillestånt är det ingen som vet och det kommer aldrig att komma ett svar på den frågan. Kanske var det p.g.a alla starka medeciner, Kanske var det något helt annat. Det enda jag vet säker är att MS är en hemsk sjukdom, som ger så mycket ont. Mamma är och kommer att förbli min största förebild, min kämpe och min trygghet. Inget kan skilja oss åt så länge jag kan känna hennes närhet.

Vad fick mig till att vända alla dumma tankar då?

Kvällen den 19 juni, dagen då allt rasade fick jag ett telefonsamtal från mormor. Det samtalet var nog det kortaste men det mest smärtsamma samtalet jag någonsin hade fått. Att fem ynka ord kan ge en sådan panik som jag då kände är inte klokt.

Jag satt i bilen vid järnvägsstationen, bredvid sjukhuset. Det kändes väldigt konstigt ett tag. Det var precis som att någon försökte säga att jag borde gå upp till mamma, att det liksom var dags nu. Men så långt hann jag inte. Jag hade inte en chans att hinna upp för att ta ett sista farväl, och nu i efterhand tror jag inte att jag skulle ha klarat det heller.

När jag hade lagt på luren så hade jag egentligen bestämt mej. Livet var inte värt att leva. Jag hade ju gett mig själv ett löfte om att "den dagen mamma inte orkade längre, den dagen hon skulle lämna mig, den dagen skulle jag följa med henne."

Men trorts det lyckades jag ringa en signal till en person som under det senaste året hade hjälp mig väldigt mycket. En person som hade fått mig till att stå på egna ben och som hade fått mig till att kunna känna mig trygg igen. En person som var mer som en pappa än en vanligt vuxen "gubbe". Det var just det samtalet som fick mig till att vända bilen. Det var så skönt att bara få höra en lugn röst som sa att allt kommer att ordna sig, att man är mycket starkare än vad man tror och att dörren alltid är öppen .

Men väl hemma fick jag panik igen. Jag ville inte gå in. Jag ville inte se en tom säng.  Min allra bästa vän och syster, som jag för övrigt inte skulle kunna klara mig utan, bytte då plats med mig i bilen. Hon följde med mig till A och "pappa 2". Även om jag inte ´kommer ihåg särskilt mycket av vad som blev sagt under den kvällen så var det så skönt att få sitta hos två personer som hade lite mer livserfarenhet än många av mina andra vänner. Det var värt så himla mycket, och jag kommer aldrig kunna tacka dom nog för vad dom har gjort och gör än idag.

Det jag vill säga är att trots att det inte känns som att det finns en enda människa som kommer att förstå vad du känner så finns det ändå de som är beredda på att lyssna. Som offrar sin tid till att finnas där. Personer som skrattar med dig, gråter med dig, eller som hjälper dig att bearbeta all panik. Besluten är svårt, rädslan är stor, paniken är grym, men viljan är starkast. Det är BARA du som kan bestämma dig. Det är bara DU som kan vrida ratten, och det är bara DU som kan få just DITT liv tillbaka. Jag tror på dig och jag vet att du också har styrkan till att kämpa.

Precis som rubriken säger så är det 2 månader och 2 veckor sedan jag fölorade den viktigaste personen i mitt liv. Det är alltså lika länge sedan jag skrev mitt första inlägg här på bloggen. Det inlägget beskrev precis vad jag kände. Just då fanns det ingenting som kunde bli bra igen. Det fanns inte ett enda ord från en annan människa som kunde få mig att må bättre. Det enda som ekade i mitt huvud var paniken och rädslan av att bli lämnad. Att jag inte längre hade en mamma som visste svaret på alla mina frågor, och inte heller en mamma som stod på min sida i alla lägen. Det fanns inte längre någon som kunde vägleda mig. Det var bara tomt helt enkelt.

Det där med att tiden skulle läka alla sår finns inte i min värld. Tiden kommer aldrig någonsin kunna ta bort den smärtan som uppstår när någon man älskar mer än allt annat plötsligt går bort.  Men där emot kan tiden ge människan en chans till att tänka. En chans till att kunna klura ut hur man vill fortsätta sitt liv. Om man ens vill det. Det var just det jag behövde. För mig var inte ett fortsatt liv en självklarhet. Att få fortsätta min resa tillsammans med mamma i himlen lockade mer än ett liv på jorden. Men tack vare mina underbara vänner lyckades jag till sist tänka om. Det finns 4 personer som fanns där för mig lite extra när jag behövde det som mest. Det är dessa personer jag har att tacka för att  jag ens sitter här och kan skiva detta inlägg. Det handlar helt enkelt om att bestämma sig och inse att det finns vägar ut ur mörkret. Men resan dit är lång och den kräver extremt mycket energi, tårar, ilska, stöd från andra och framförallt en stark vilja. Jag tänker kämpa hårt för att en dag kunna se ljuset igen och se tillbaka på allt det vi en gång hade med ett stort leende på läpparna. Långt där inne vet jag ju att det är det mamma vill. Hon vill att jag ska må bra, och hon vill att jag ska veta att hon är med mig även fast jag inte kan se eller höra henne längre. (Fast ibland känns hennes närhet extra mycket, och det är dom stunderna som tänder ett hopp om att hon har det bra och mår bättre där hon är nu.)