Vad fick mig till att vända alla dumma tankar då?

Kvällen den 19 juni, dagen då allt rasade fick jag ett telefonsamtal från mormor. Det samtalet var nog det kortaste men det mest smärtsamma samtalet jag någonsin hade fått. Att fem ynka ord kan ge en sådan panik som jag då kände är inte klokt.

Jag satt i bilen vid järnvägsstationen, bredvid sjukhuset. Det kändes väldigt konstigt ett tag. Det var precis som att någon försökte säga att jag borde gå upp till mamma, att det liksom var dags nu. Men så långt hann jag inte. Jag hade inte en chans att hinna upp för att ta ett sista farväl, och nu i efterhand tror jag inte att jag skulle ha klarat det heller.

När jag hade lagt på luren så hade jag egentligen bestämt mej. Livet var inte värt att leva. Jag hade ju gett mig själv ett löfte om att "den dagen mamma inte orkade längre, den dagen hon skulle lämna mig, den dagen skulle jag följa med henne."

Men trorts det lyckades jag ringa en signal till en person som under det senaste året hade hjälp mig väldigt mycket. En person som hade fått mig till att stå på egna ben och som hade fått mig till att kunna känna mig trygg igen. En person som var mer som en pappa än en vanligt vuxen "gubbe". Det var just det samtalet som fick mig till att vända bilen. Det var så skönt att bara få höra en lugn röst som sa att allt kommer att ordna sig, att man är mycket starkare än vad man tror och att dörren alltid är öppen .

Men väl hemma fick jag panik igen. Jag ville inte gå in. Jag ville inte se en tom säng.  Min allra bästa vän och syster, som jag för övrigt inte skulle kunna klara mig utan, bytte då plats med mig i bilen. Hon följde med mig till A och "pappa 2". Även om jag inte ´kommer ihåg särskilt mycket av vad som blev sagt under den kvällen så var det så skönt att få sitta hos två personer som hade lite mer livserfarenhet än många av mina andra vänner. Det var värt så himla mycket, och jag kommer aldrig kunna tacka dom nog för vad dom har gjort och gör än idag.

Det jag vill säga är att trots att det inte känns som att det finns en enda människa som kommer att förstå vad du känner så finns det ändå de som är beredda på att lyssna. Som offrar sin tid till att finnas där. Personer som skrattar med dig, gråter med dig, eller som hjälper dig att bearbeta all panik. Besluten är svårt, rädslan är stor, paniken är grym, men viljan är starkast. Det är BARA du som kan bestämma dig. Det är bara DU som kan vrida ratten, och det är bara DU som kan få just DITT liv tillbaka. Jag tror på dig och jag vet att du också har styrkan till att kämpa.