Mamma var sjuk under en ganska lång tid. Egentligen var hon sjuk i åtminstånnde 14 år av mina 20. Till en början var det psyket som spökade,  och det slutade till sist i psykos och tvångsinläggning. Men när jag började 7:an så hände något med hennes kropp. Det var precis som att hjärnan ville en sak men kroppen en helt annan. Hon ramlade titt som tätt och blev allt sämre och sämre. Efter många om och men så gick hon till slut till sjukhuset. Många undersökningar gjordes innan hon fick diagnosen MS. Vad MS är och vad det står för tänker jag inte gå in så mycket på, det finns google och andra faktasidor som beskriver det så bra ändå. Men det jag kan säga är att det är en nervsjukdom som bryter ner kroppen. Hur hårt den drabbar en person är väldigt individuellt men på mamma tog den hårt. Väldigt hårt. Inga mediciner hjälpte och när jag började 9:an var hon helt sängbunden. Det var en otroligt jobbig period, och jag tror att ovissheten var värst. Jag visste inte vad som kunde hända eller hur sjukdomen skulle utveckla sig. Det visste ingen. I början på 2:a året av gymnasiet kunde inte mamma göra någonting själv längre. Inte äta, inte dricka, och inte hålla i något. Det gjorde så ont att se. Det som fick mig att va stark just då var mammas otroliga livsvilja och kämparglöd. Hon sa alltid att " det spelar ingen roll hur sjuk jag är, bara jag får leva." Det fick mig att inse vilken kämpe hon var. Om hon fortfarande kunde se ljust på livet så kunde jag det också. Det fanns absolut ingen anledning till att gnälla. Men även om jag försökte hålla humöret uppe så tog till sist oron över mamma över, och sista året på gymnasiet blev till det största helvetet. Mamma kunde knappt prata längre och hon fick mer och mer ont. Sjukdomen bröt ner hennes kropp totat och hon rasade i vikt, samtidigt som jag gick upp tack vare att jag blev väldigt deprimerad. Dagarna var tunga och allt var bara ett stort svart hål. Hela tiden var mina tankar hos mamma. Jag var orolig för henne 24 timmar om dygnet och jag var så rädd för att det skulle hända henne något. Trots att hon var så svårt sjuk i sin MS så var det inte det som tog hennes liv. Ca en vecka innan hon fick sina vingar så fick hon ett hjärtstillestånd.

Jag hade precis slutat jobbet och var på väg in genom porten när jag möttes av hemtjänsten som kom springades och två ambulanser med blåljusen på. Väl inne ser jag mamma ligga i sängen vit och livlös. Där brast allt. Jag kände på mig redan då att det inte skulle gå vägen. Fem dagar av total smärta och chock var det som väntade innan det var över. För hur det än är så lever ändå en liten gnutta hopp kvar. Dock hjälpte inte det den här gången. Mamma orkade inte mer helt enkelt. Varför hon fick hjärtstillestånt är det ingen som vet och det kommer aldrig att komma ett svar på den frågan. Kanske var det p.g.a alla starka medeciner, Kanske var det något helt annat. Det enda jag vet säker är att MS är en hemsk sjukdom, som ger så mycket ont. Mamma är och kommer att förbli min största förebild, min kämpe och min trygghet. Inget kan skilja oss åt så länge jag kan känna hennes närhet.