Vad fick mig till att vända alla dumma tankar då?

Kvällen den 19 juni, dagen då allt rasade fick jag ett telefonsamtal från mormor. Det samtalet var nog det kortaste men det mest smärtsamma samtalet jag någonsin hade fått. Att fem ynka ord kan ge en sådan panik som jag då kände är inte klokt.

Jag satt i bilen vid järnvägsstationen, bredvid sjukhuset. Det kändes väldigt konstigt ett tag. Det var precis som att någon försökte säga att jag borde gå upp till mamma, att det liksom var dags nu. Men så långt hann jag inte. Jag hade inte en chans att hinna upp för att ta ett sista farväl, och nu i efterhand tror jag inte att jag skulle ha klarat det heller.

När jag hade lagt på luren så hade jag egentligen bestämt mej. Livet var inte värt att leva. Jag hade ju gett mig själv ett löfte om att "den dagen mamma inte orkade längre, den dagen hon skulle lämna mig, den dagen skulle jag följa med henne."

Men trorts det lyckades jag ringa en signal till en person som under det senaste året hade hjälp mig väldigt mycket. En person som hade fått mig till att stå på egna ben och som hade fått mig till att kunna känna mig trygg igen. En person som var mer som en pappa än en vanligt vuxen "gubbe". Det var just det samtalet som fick mig till att vända bilen. Det var så skönt att bara få höra en lugn röst som sa att allt kommer att ordna sig, att man är mycket starkare än vad man tror och att dörren alltid är öppen .

Men väl hemma fick jag panik igen. Jag ville inte gå in. Jag ville inte se en tom säng.  Min allra bästa vän och syster, som jag för övrigt inte skulle kunna klara mig utan, bytte då plats med mig i bilen. Hon följde med mig till A och "pappa 2". Även om jag inte ´kommer ihåg särskilt mycket av vad som blev sagt under den kvällen så var det så skönt att få sitta hos två personer som hade lite mer livserfarenhet än många av mina andra vänner. Det var värt så himla mycket, och jag kommer aldrig kunna tacka dom nog för vad dom har gjort och gör än idag.

Det jag vill säga är att trots att det inte känns som att det finns en enda människa som kommer att förstå vad du känner så finns det ändå de som är beredda på att lyssna. Som offrar sin tid till att finnas där. Personer som skrattar med dig, gråter med dig, eller som hjälper dig att bearbeta all panik. Besluten är svårt, rädslan är stor, paniken är grym, men viljan är starkast. Det är BARA du som kan bestämma dig. Det är bara DU som kan vrida ratten, och det är bara DU som kan få just DITT liv tillbaka. Jag tror på dig och jag vet att du också har styrkan till att kämpa.

 

ungdomstankar

15 september 2014 03:01

Beklagar verkligen!! Skönt att du hade en person att ringa som kunde stötta!! hoppas du får en bra start på veckan!

http://ungdomstankar.bloggplatsen.se

 

livetutanminmamma

15 september 2014 09:50

Tack så mycket!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Rätt eller fel, mening eller inte...... Det spelar ingen roll längre. Det är för sent. Men för att kunna gå vidare och börja om på nytt igen så måste jag få skriva det här. För min skull, och för mammas skull. Jag vill skriva till er, till er som tog...

Det här med att blogga har ju inte gått speciellt bra, men nu tänkte jag ge det en ny chans. Det har hänt så mycket sedan jag skrev här sist. För 3 dagar sedan var det precis 8 månader sedan mamma togs ifrån mig. I ärlighetens namn så kan jag säg...

Mycket har hänt sedan jag skrev här senast. En stor sak som har hänt är att "vi" har tagit över en restaurang i kongsvinger. Eller egentligen är det väl pappa men restaurangen är som min egna, vilket är väldigt häftigt. Många timmars jobb ligger bako...

    Idag har det verkligen inte varit min dag. Tänk att två namn tillsammans på en liten sten kan framkalla så starka känslor, och så stor saknad att det känns som att hela världen bara rasar. Idag , 3 månader sedan mamma lämnade mig var först...

   Mamma var sjuk under en ganska lång tid. Egentligen var hon sjuk i åtminstånnde 14 år av mina 20. Till en början var det psyket som spökade,  och det slutade till sist i psykos och tvångsinläggning. Men när jag började 7:an så hände något med henn...