Senaste inläggen

Av livetutanminmamma - 22 februari 2015 17:37

Rätt eller fel, mening eller inte...... Det spelar ingen roll längre. Det är för sent. Men för att kunna gå vidare och börja om på nytt igen så måste jag få skriva det här. För min skull, och för mammas skull.
Jag vill skriva till er, till er som tog hand om mamma under hennes sjukdomstid. För några år sedan fick mamma diagnosen MS. Från och med dag 1 blev hon beroende av er, hemtjänsten. Från och med den dagen började ett rent helvete. Om ni inte förstod det då så hade mamma både ögon, öron och en mun. Vilket betyder att hon kunde berätta både det hon såg och det hon hörde. Men kanske viktigast av allt så kunde hon berätta vad hon kände. Hon hade känslor. Precis som en vanlig människa, precis som er och precis som oss, hennes familj.
Jag skulle vilja att just DU som vet med dig att du behandlade mamma på ett felaktigt sätt funderar på några frågor medans du läser det här, om du nu gör det:
- Om någon i din familj blev drabbad. Om den personen inte kunde göra någonting själv, och varje rörelse var smärtsam. Väldigt smärtsam. Om den personen ramlade och behövde hjälp upp. Skulle du då sätta personen på knä på golvet och låta människan sitta där medans hon/han skrek och grät av smärta för att någon annan skulle få bädda klart i sängen ?
Kort sagt, skulle du låta någon sticka en kniv i en person du älskar under tiden du såg på? Smärtan är den samma.
Jag och mormor stod i hallen när du gjorde så mot MIN mamma.......
- Om någon i din familj behövde hjälp med klädbyte för att den personen inte klarade av det själv. Skulle du då stå bakom ryggen på den människan och himla med ögonen för att du tycker att han/hon är lat?
Jag satt nämligen i soffan när du gjorde så mot MIN mamma......
- Om någon i din familj blev helt sängbunden och behövde hjälp med te.x blöjbyte. Skulle du då säga till den peronen att "om jag sätter en hink här vid sängen kan du väl byta på dig själv?"
Du sa nämligen så till MIN mamma.
Det där var bara tre saker av alla händelser jag skulle kunna skriva upp. Men då skulle det här inlägget bli för långt.
Innerst inne tror jag att dina svar på dessa frågor är NEJ, NEJ och åter igen NEJ. Men då blir min nästa fråga:
- Vad är det för skillnad på din familj och min familj, alla är vi väl lika mycket värda?
Det som gör mest ont är att ni faktiskt sparkade på en person som redan låg ner. När jag skriver det här så rinner tårarna, just för att jag vet hur ledsen mamma var VARJE gång ni gjorde något eller sa något som kränkte henne och sänkte henne till botten. Hon kunde inte försvara sig. På slutet kunde hon knappt prata. Och den där anmälan ni gjorde mot oss, där ni menade att min hemsituation inte var bra för mig. Där ni bidrog till att jag nästan slets bort från min familj, min enda trygghet. Där det blev tal på att mamma inte var en tillräckligt bra mamma. Jag kan tala om för er hur fel ni hade. Mamma var mitt allt. Hon var min stora trygghet. Den som hade svaren på mina frågor, den som gjorde allt för mig, den som stöttade mig i alla lägen, den som trodde på mig och den ENDA som förstod mig. Ni visste att jag var sjuk, ville ni göra det ännu värre för mig också?
Jag önskar att jag hade kunnat göra mer för mamma än vad jag gjorde, men ni var så mycket äldre än mig och jag var rädd, rädd för vad ni skulle kunna göra. Hade det varit idag så skulle jag ha frågat va f*n ni höll på med. Men det är för sent nu. Jag hoppas att ni som ska ta åt er av det här faktiskt gör det. Ni kommer aldrig kunna ge mig mamma tillbaka, men jag hoppas att ni förstår allvaret i det här. Det är ALDRIG okej att behandla en annan människa på det här sättet. Det är en hel familj som blir drabbad.

Till er som faktiskt tog hand om min fina ängel på ett fantastiskt sätt vill jag säga TACK!
Ni ska inte ta åt er av det jag har skrivit



Dessa ord kom rakt från hjärtat och jag är fortfarande lika förbannad över att dom behandlade mamma på detta viset.

Kom gärna med synpunkter eller tips på hur man skulle kunna gå vidage.

Av livetutanminmamma - 22 februari 2015 17:25

Det här med att blogga har ju inte gått speciellt bra, men nu tänkte jag ge det en ny chans.

Det har hänt så mycket sedan jag skrev här sist. För 3 dagar sedan var det precis 8 månader sedan mamma togs ifrån mig.

I ärlighetens namn så kan jag säga att december, januari och februari har vartit riktigt tuffa månader och det har tagit hårt på krafterna. Men jag har träffat en alldeles underbar pojke som gör att dagarna ändå går lite lättare.

För inte alls så länge sedan så bestämde jag mig för att jag skulle ge mamma den rättvisa hon förtjänar. Sagt och gjort så skrev jag ett brev till hemtjänsten och jag tänker även skicka in en anmälan på dom. För min del blir det ett sätt att gå vidare, och jag vet att det var det mamma ville också.

Brevet som jag skickade tänkte jag publicera här så ni kan läsa det i mitt nästa inlägg.


Ta hand om er !

Av livetutanminmamma - 8 oktober 2014 20:49

Mycket har hänt sedan jag skrev här senast. En stor sak som har hänt är att "vi" har tagit över en restaurang i kongsvinger. Eller egentligen är det väl pappa men restaurangen är som min egna, vilket är väldigt häftigt. Många timmars jobb ligger bakom, men vilken känsla det var att få öppna dörrarna för första gången. Det som jag bara kunde drömma om är nu verklighet. Så har ni vägarna förbi så tycker jag att ni ska gå in på Castrum Spiseri och äta en bit mat. Dock finns det en sak som gör mig väldigt ledsen, och det är att inte mamma får vara med. Det gör dagarna så tunga och långa. Jag bara drömmer om att hon ska vänta på mig hemma så att jag kan få visa henne en massa bilder. Jag vill höra vad hon tycker, jag vill veta om hon har några idéer och jag vill att hon ska säga att hon är glad. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger till mig själv att " mamma är en ängel nu och jag måste lära mig hantera alla känslor". Jag tror att jag är rädd för att glömma. Glömma bort hur hon lät,  hur hon såg ut och vad hon brukade säga till mig. Men samtidigt vill jag glömma. Jag vill inte glömma något av det jag skrev i meningarna innan men jag vill glömma bort allt det dåliga. Framför allt vill jag glömma alla otäcka bilder från när jag kom hem från jobbet, fram till sista dagen på sjukhuset. Det var så fruktansvärt. Jag vet inte riktgit vart jag ska göra av alla tankar och alla frågor som finns runt allt som hände. Men det är väl bara att bita ihop och hoppas att dom försvinner någon gång.

Jag har och också fått en idé om att jag på något sätt vill hedra minnet av mamma lite mer. Jag vill göra något som jag vet att hon skulle bli stolt över. Är det någon av er som läser detta som har någon idé så får ni gärna skriva. Allt är välkommet.


Nu blev detta ett väldigt flummigt inlägg men det var skönt att få skriva av sig lite.






Av livetutanminmamma - 19 september 2014 23:18

 


Idag har det verkligen inte varit min dag. Tänk att två namn tillsammans på en liten sten kan framkalla så starka känslor, och så stor saknad att det känns som att hela världen bara rasar.

Idag , 3 månader sedan mamma lämnade mig var första gången jag såg gravstenen med hennes namn på, och det gjorde ont i hjärtat. Allt blev så ofantligt mycket tydligare och ingenting ville fungera för mig idag. Tårarna började rinna på förmiddagen och dom rinner än. Jobbet var bara att glömma. Jag orkade inte. Mina tankar var och är fortfarande hos mamma. Det är tomt, tyst, ensamt, läskigt och förvirrande. Men jag tänker ändå att det är okej. Okej att få känna och vara ledsen. Okej att få bryta ihop och komma igen. För det tänker jag göra. Jag har bestämt mig för att jag en dag ska kunna stå högst upp på stegen och se ner över alla pinnar jag har orkat klättrat upp för. Den dagen är ännu långt borta men jag gör allt för att mamma ska få vara stolt. Så länge jag har vänner som jag kan lita på så ska inte mycket kunna gå fel. All kärlek till er <3

Av livetutanminmamma - 15 september 2014 23:26

   Mamma var sjuk under en ganska lång tid. Egentligen var hon sjuk i åtminstånnde 14 år av mina 20. Till en början var det psyket som spökade,  och det slutade till sist i psykos och tvångsinläggning. Men när jag började 7:an så hände något med hennes kropp. Det var precis som att hjärnan ville en sak men kroppen en helt annan. Hon ramlade titt som tätt och blev allt sämre och sämre. Efter många om och men så gick hon till slut till sjukhuset. Många undersökningar gjordes innan hon fick diagnosen MS. Vad MS är och vad det står för tänker jag inte gå in så mycket på, det finns google och andra faktasidor som beskriver det så bra ändå. Men det jag kan säga är att det är en nervsjukdom som bryter ner kroppen. Hur hårt den drabbar en person är väldigt individuellt men på mamma tog den hårt. Väldigt hårt. Inga mediciner hjälpte och när jag började 9:an var hon helt sängbunden. Det var en otroligt jobbig period, och jag tror att ovissheten var värst. Jag visste inte vad som kunde hända eller hur sjukdomen skulle utveckla sig. Det visste ingen. I början på 2:a året av gymnasiet kunde inte mamma göra någonting själv längre. Inte äta, inte dricka, och inte hålla i något. Det gjorde så ont att se. Det som fick mig att va stark just då var mammas otroliga livsvilja och kämparglöd. Hon sa alltid att " det spelar ingen roll hur sjuk jag är, bara jag får leva." Det fick mig att inse vilken kämpe hon var. Om hon fortfarande kunde se ljust på livet så kunde jag det också. Det fanns absolut ingen anledning till att gnälla. Men även om jag försökte hålla humöret uppe så tog till sist oron över mamma över, och sista året på gymnasiet blev till det största helvetet. Mamma kunde knappt prata längre och hon fick mer och mer ont. Sjukdomen bröt ner hennes kropp totat och hon rasade i vikt, samtidigt som jag gick upp tack vare att jag blev väldigt deprimerad. Dagarna var tunga och allt var bara ett stort svart hål. Hela tiden var mina tankar hos mamma. Jag var orolig för henne 24 timmar om dygnet och jag var så rädd för att det skulle hända henne något. Trots att hon var så svårt sjuk i sin MS så var det inte det som tog hennes liv. Ca en vecka innan hon fick sina vingar så fick hon ett hjärtstillestånd.

Jag hade precis slutat jobbet och var på väg in genom porten när jag möttes av hemtjänsten som kom springades och två ambulanser med blåljusen på. Väl inne ser jag mamma ligga i sängen vit och livlös. Där brast allt. Jag kände på mig redan då att det inte skulle gå vägen. Fem dagar av total smärta och chock var det som väntade innan det var över. För hur det än är så lever ändå en liten gnutta hopp kvar. Dock hjälpte inte det den här gången. Mamma orkade inte mer helt enkelt. Varför hon fick hjärtstillestånt är det ingen som vet och det kommer aldrig att komma ett svar på den frågan. Kanske var det p.g.a alla starka medeciner, Kanske var det något helt annat. Det enda jag vet säker är att MS är en hemsk sjukdom, som ger så mycket ont. Mamma är och kommer att förbli min största förebild, min kämpe och min trygghet. Inget kan skilja oss åt så länge jag kan känna hennes närhet.


Av livetutanminmamma - 14 september 2014 22:10

Vad fick mig till att vända alla dumma tankar då?


Kvällen den 19 juni, dagen då allt rasade fick jag ett telefonsamtal från mormor. Det samtalet var nog det kortaste men det mest smärtsamma samtalet jag någonsin hade fått. Att fem ynka ord kan ge en sådan panik som jag då kände är inte klokt.

Jag satt i bilen vid järnvägsstationen, bredvid sjukhuset. Det kändes väldigt konstigt ett tag. Det var precis som att någon försökte säga att jag borde gå upp till mamma, att det liksom var dags nu. Men så långt hann jag inte. Jag hade inte en chans att hinna upp för att ta ett sista farväl, och nu i efterhand tror jag inte att jag skulle ha klarat det heller.

När jag hade lagt på luren så hade jag egentligen bestämt mej. Livet var inte värt att leva. Jag hade ju gett mig själv ett löfte om att "den dagen mamma inte orkade längre, den dagen hon skulle lämna mig, den dagen skulle jag följa med henne."

Men trorts det lyckades jag ringa en signal till en person som under det senaste året hade hjälp mig väldigt mycket. En person som hade fått mig till att stå på egna ben och som hade fått mig till att kunna känna mig trygg igen. En person som var mer som en pappa än en vanligt vuxen "gubbe". Det var just det samtalet som fick mig till att vända bilen. Det var så skönt att bara få höra en lugn röst som sa att allt kommer att ordna sig, att man är mycket starkare än vad man tror och att dörren alltid är öppen .

Men väl hemma fick jag panik igen. Jag ville inte gå in. Jag ville inte se en tom säng.  Min allra bästa vän och syster, som jag för övrigt inte skulle kunna klara mig utan, bytte då plats med mig i bilen. Hon följde med mig till A och "pappa 2". Även om jag inte ´kommer ihåg särskilt mycket av vad som blev sagt under den kvällen så var det så skönt att få sitta hos två personer som hade lite mer livserfarenhet än många av mina andra vänner. Det var värt så himla mycket, och jag kommer aldrig kunna tacka dom nog för vad dom har gjort och gör än idag.


Det jag vill säga är att trots att det inte känns som att det finns en enda människa som kommer att förstå vad du känner så finns det ändå de som är beredda på att lyssna. Som offrar sin tid till att finnas där. Personer som skrattar med dig, gråter med dig, eller som hjälper dig att bearbeta all panik. Besluten är svårt, rädslan är stor, paniken är grym, men viljan är starkast. Det är BARA du som kan bestämma dig. Det är bara DU som kan vrida ratten, och det är bara DU som kan få just DITT liv tillbaka. Jag tror på dig och jag vet att du också har styrkan till att kämpa.


 

Av livetutanminmamma - 11 september 2014 08:58

Precis som rubriken säger så är det 2 månader och 2 veckor sedan jag fölorade den viktigaste personen i mitt liv. Det är alltså lika länge sedan jag skrev mitt första inlägg här på bloggen. Det inlägget beskrev precis vad jag kände. Just då fanns det ingenting som kunde bli bra igen. Det fanns inte ett enda ord från en annan människa som kunde få mig att må bättre. Det enda som ekade i mitt huvud var paniken och rädslan av att bli lämnad. Att jag inte längre hade en mamma som visste svaret på alla mina frågor, och inte heller en mamma som stod på min sida i alla lägen. Det fanns inte längre någon som kunde vägleda mig. Det var bara tomt helt enkelt.

Det där med att tiden skulle läka alla sår finns inte i min värld. Tiden kommer aldrig någonsin kunna ta bort den smärtan som uppstår när någon man älskar mer än allt annat plötsligt går bort.  Men där emot kan tiden ge människan en chans till att tänka. En chans till att kunna klura ut hur man vill fortsätta sitt liv. Om man ens vill det. Det var just det jag behövde. För mig var inte ett fortsatt liv en självklarhet. Att få fortsätta min resa tillsammans med mamma i himlen lockade mer än ett liv på jorden. Men tack vare mina underbara vänner lyckades jag till sist tänka om. Det finns 4 personer som fanns där för mig lite extra när jag behövde det som mest. Det är dessa personer jag har att tacka för att  jag ens sitter här och kan skiva detta inlägg. Det handlar helt enkelt om att bestämma sig och inse att det finns vägar ut ur mörkret. Men resan dit är lång och den kräver extremt mycket energi, tårar, ilska, stöd från andra och framförallt en stark vilja. Jag tänker kämpa hårt för att en dag kunna se ljuset igen och se tillbaka på allt det vi en gång hade med ett stort leende på läpparna. Långt där inne vet jag ju att det är det mamma vill. Hon vill att jag ska må bra, och hon vill att jag ska veta att hon är med mig även fast jag inte kan se eller höra henne längre. (Fast ibland känns hennes närhet extra mycket, och det är dom stunderna som tänder ett hopp om att hon har det bra och mår bättre där hon är nu.)


Av livetutanminmamma - 30 juni 2014 21:16

Mamma, om du nu kan se det här så vill jag att du ska veta hur mycket jag älskar dig. Hur mycket du betydde för mig och hur stor del i mitt liv du hade. Du var den som fick mig att kämpa vidare, trots alla motgångar. Du fick mig alltid på bättre humör när livet kändes så där orättvist. Det var du som skapade den personen som jag är idag. Du lärde mig att kärlek handlar om gemenskap, värme och trygghet och du sa alltid att man ska ta hand om varandra och uppskatta varje minut i livet.
Jag vet att du har det bättre där du är nu. Där behöver inte varje dag vara en kamp mot smärta. Jag vet också att morfar tar väl hand om dig där uppe, så att du inte behöver känna dig ensam. Men det tomrum som du lämnade efter dig här på jorden går inte att fylla. Du var ju mitt allt. Det var för dig jag levde. Du fick dina vingar alldeles för tidigt, och jag kan inte fatta att du är borta för alltid. Att din säng kommer att förbli tom är ofattbart. Det enda jag kan göra är att minnas alla underbara stunder som vi haft tillsammans. Men det är tungt. Jag ska försöka kämpa vidare för din skull. Men det kommer att bli en lång resa, och jag vet inte om jag kommer att klara det. Men jag ska göra allt för din skull, och jag ska leva livet för dig också. Jag vet att du är med mig och att du ser varje steg jag tar. Jag vet att du på något sätt kommer att vägleda mig här i livet så att jag kommer att göra rätt val. Jag hoppas verkligen att du har fått den ro du förtjänar, och att alla plågor är borta. Du är så väl värd det. För så mycket som du har fått kämpa ska ingen behöva göra.
Jag saknar dig så att det gör ont ända in i själen, och mitt hjärta är halvt.
Jag älskar dig så frukansvärt mycket och jag längtar tills den dagen då jag får träffa både dig och morfar igen.
Och du..... jag lovar att ta hand om allt som är kvar här, för det vet jag att du ville. Jag älskar dig MAMMA <3
Foto: Mamma, om du nu kan se det här så vill jag att du ska veta hur mycket jag älskar dig. Hur mycket du betydde för mig och hur stor del i mitt liv du hade. Du var den som fick mig att kämpa vidare, trots alla motgångar. Du fick mig alltid på bättre humör när livet kändes så där orättvist. Det var du som skapade den personen som jag är idag. Du lärde mig att kärlek handlar om gemenskap, värme och trygghet och du sa alltid att man ska ta hand om varandra och uppskatta varje minut i livet.  Jag vet att du har det bättre där du är nu. Där behöver inte varje dag vara en kamp mot smärta. Jag vet också att morfar tar väl hand om dig där uppe, så att du inte behöver känna dig ensam. Men det tomrum som du lämnade efter dig här på jorden går inte att fylla. Du var ju mitt allt. Det var för dig jag levde. Du fick dina vingar alldeles för tidigt, och jag kan inte fatta att du är borta för alltid. Att din säng kommer att förbli tom är ofattbart. Det enda jag kan göra är att minnas alla underbara stunder som vi haft tillsammans. Men det är tungt. Jag ska försöka kämpa vidare för din skull. Men det kommer att bli en lång resa, och jag vet inte om jag kommer att klara det. Men jag ska göra allt för din skull, och jag ska leva livet för dig också. Jag vet att du är med mig och att du ser varje steg jag tar. Jag vet att du på något sätt kommer att vägleda mig här i livet så att jag kommer göra rätt val. Jag hoppas verkligen att du har fått den ro du förtjänar, och att alla plågor är borta. Du är så väl värd det. För så mycket som du har fått kämpa ska ingen behöva göra. Jag saknar dig så att det gör ont ända in i själen, och mitt hjärta är halvt. Jag älskar dig så frukansvärt mycket och jag längtar tills den dagen då jag får träffa både dig och morfar igen. Och du..... jag lovar att ta hand om allt som är kvar här, för det vet jag att du ville. Jag älskar dig MAMMA <3

Presentation


Tanken med bloggen är att den ska hjälpa mig att ta mig vidare efter min mammas bortgång.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards