Rätt eller fel, mening eller inte...... Det spelar ingen roll längre. Det är för sent. Men för att kunna gå vidare och börja om på nytt igen så måste jag få skriva det här. För min skull, och för mammas skull.
Jag vill skriva till er, till er som tog hand om mamma under hennes sjukdomstid. För några år sedan fick mamma diagnosen MS. Från och med dag 1 blev hon beroende av er, hemtjänsten. Från och med den dagen började ett rent helvete. Om ni inte förstod det då så hade mamma både ögon, öron och en mun. Vilket betyder att hon kunde berätta både det hon såg och det hon hörde. Men kanske viktigast av allt så kunde hon berätta vad hon kände. Hon hade känslor. Precis som en vanlig människa, precis som er och precis som oss, hennes familj.
Jag skulle vilja att just DU som vet med dig att du behandlade mamma på ett felaktigt sätt funderar på några frågor medans du läser det här, om du nu gör det:
- Om någon i din familj blev drabbad. Om den personen inte kunde göra någonting själv, och varje rörelse var smärtsam. Väldigt smärtsam. Om den personen ramlade och behövde hjälp upp. Skulle du då sätta personen på knä på golvet och låta människan sitta där medans hon/han skrek och grät av smärta för att någon annan skulle få bädda klart i sängen ?
Kort sagt, skulle du låta någon sticka en kniv i en person du älskar under tiden du såg på? Smärtan är den samma.
Jag och mormor stod i hallen när du gjorde så mot MIN mamma.......
- Om någon i din familj behövde hjälp med klädbyte för att den personen inte klarade av det själv. Skulle du då stå bakom ryggen på den människan och himla med ögonen för att du tycker att han/hon är lat?
Jag satt nämligen i soffan när du gjorde så mot MIN mamma......
- Om någon i din familj blev helt sängbunden och behövde hjälp med te.x blöjbyte. Skulle du då säga till den peronen att "om jag sätter en hink här vid sängen kan du väl byta på dig själv?"
Du sa nämligen så till MIN mamma.
Det där var bara tre saker av alla händelser jag skulle kunna skriva upp. Men då skulle det här inlägget bli för långt.
Innerst inne tror jag att dina svar på dessa frågor är NEJ, NEJ och åter igen NEJ. Men då blir min nästa fråga:
- Vad är det för skillnad på din familj och min familj, alla är vi väl lika mycket värda?
Det som gör mest ont är att ni faktiskt sparkade på en person som redan låg ner. När jag skriver det här så rinner tårarna, just för att jag vet hur ledsen mamma var VARJE gång ni gjorde något eller sa något som kränkte henne och sänkte henne till botten. Hon kunde inte försvara sig. På slutet kunde hon knappt prata. Och den där anmälan ni gjorde mot oss, där ni menade att min hemsituation inte var bra för mig. Där ni bidrog till att jag nästan slets bort från min familj, min enda trygghet. Där det blev tal på att mamma inte var en tillräckligt bra mamma. Jag kan tala om för er hur fel ni hade. Mamma var mitt allt. Hon var min stora trygghet. Den som hade svaren på mina frågor, den som gjorde allt för mig, den som stöttade mig i alla lägen, den som trodde på mig och den ENDA som förstod mig. Ni visste att jag var sjuk, ville ni göra det ännu värre för mig också?
Jag önskar att jag hade kunnat göra mer för mamma än vad jag gjorde, men ni var så mycket äldre än mig och jag var rädd, rädd för vad ni skulle kunna göra. Hade det varit idag så skulle jag ha frågat va f*n ni höll på med. Men det är för sent nu. Jag hoppas att ni som ska ta åt er av det här faktiskt gör det. Ni kommer aldrig kunna ge mig mamma tillbaka, men jag hoppas att ni förstår allvaret i det här. Det är ALDRIG okej att behandla en annan människa på det här sättet. Det är en hel familj som blir drabbad.

Till er som faktiskt tog hand om min fina ängel på ett fantastiskt sätt vill jag säga TACK!
Ni ska inte ta åt er av det jag har skrivit

Dessa ord kom rakt från hjärtat och jag är fortfarande lika förbannad över att dom behandlade mamma på detta viset.

Kom gärna med synpunkter eller tips på hur man skulle kunna gå vidage.

Det här med att blogga har ju inte gått speciellt bra, men nu tänkte jag ge det en ny chans.

Det har hänt så mycket sedan jag skrev här sist. För 3 dagar sedan var det precis 8 månader sedan mamma togs ifrån mig.

I ärlighetens namn så kan jag säga att december, januari och februari har vartit riktigt tuffa månader och det har tagit hårt på krafterna. Men jag har träffat en alldeles underbar pojke som gör att dagarna ändå går lite lättare.

För inte alls så länge sedan så bestämde jag mig för att jag skulle ge mamma den rättvisa hon förtjänar. Sagt och gjort så skrev jag ett brev till hemtjänsten och jag tänker även skicka in en anmälan på dom. För min del blir det ett sätt att gå vidare, och jag vet att det var det mamma ville också.

Brevet som jag skickade tänkte jag publicera här så ni kan läsa det i mitt nästa inlägg.

Ta hand om er !