Idag har det verkligen inte varit min dag. Tänk att två namn tillsammans på en liten sten kan framkalla så starka känslor, och så stor saknad att det känns som att hela världen bara rasar.

Idag , 3 månader sedan mamma lämnade mig var första gången jag såg gravstenen med hennes namn på, och det gjorde ont i hjärtat. Allt blev så ofantligt mycket tydligare och ingenting ville fungera för mig idag. Tårarna började rinna på förmiddagen och dom rinner än. Jobbet var bara att glömma. Jag orkade inte. Mina tankar var och är fortfarande hos mamma. Det är tomt, tyst, ensamt, läskigt och förvirrande. Men jag tänker ändå att det är okej. Okej att få känna och vara ledsen. Okej att få bryta ihop och komma igen. För det tänker jag göra. Jag har bestämt mig för att jag en dag ska kunna stå högst upp på stegen och se ner över alla pinnar jag har orkat klättrat upp för. Den dagen är ännu långt borta men jag gör allt för att mamma ska få vara stolt. Så länge jag har vänner som jag kan lita på så ska inte mycket kunna gå fel. All kärlek till er <3