Precis som rubriken säger så är det 2 månader och 2 veckor sedan jag fölorade den viktigaste personen i mitt liv. Det är alltså lika länge sedan jag skrev mitt första inlägg här på bloggen. Det inlägget beskrev precis vad jag kände. Just då fanns det ingenting som kunde bli bra igen. Det fanns inte ett enda ord från en annan människa som kunde få mig att må bättre. Det enda som ekade i mitt huvud var paniken och rädslan av att bli lämnad. Att jag inte längre hade en mamma som visste svaret på alla mina frågor, och inte heller en mamma som stod på min sida i alla lägen. Det fanns inte längre någon som kunde vägleda mig. Det var bara tomt helt enkelt.

Det där med att tiden skulle läka alla sår finns inte i min värld. Tiden kommer aldrig någonsin kunna ta bort den smärtan som uppstår när någon man älskar mer än allt annat plötsligt går bort.  Men där emot kan tiden ge människan en chans till att tänka. En chans till att kunna klura ut hur man vill fortsätta sitt liv. Om man ens vill det. Det var just det jag behövde. För mig var inte ett fortsatt liv en självklarhet. Att få fortsätta min resa tillsammans med mamma i himlen lockade mer än ett liv på jorden. Men tack vare mina underbara vänner lyckades jag till sist tänka om. Det finns 4 personer som fanns där för mig lite extra när jag behövde det som mest. Det är dessa personer jag har att tacka för att  jag ens sitter här och kan skiva detta inlägg. Det handlar helt enkelt om att bestämma sig och inse att det finns vägar ut ur mörkret. Men resan dit är lång och den kräver extremt mycket energi, tårar, ilska, stöd från andra och framförallt en stark vilja. Jag tänker kämpa hårt för att en dag kunna se ljuset igen och se tillbaka på allt det vi en gång hade med ett stort leende på läpparna. Långt där inne vet jag ju att det är det mamma vill. Hon vill att jag ska må bra, och hon vill att jag ska veta att hon är med mig även fast jag inte kan se eller höra henne längre. (Fast ibland känns hennes närhet extra mycket, och det är dom stunderna som tänder ett hopp om att hon har det bra och mår bättre där hon är nu.)